En vyssningsmetod jag utvecklat

Jag kan varna redan nu att detta inlägg inte har något med programmering att göra; jag är pappaledig. Dock antar jag att många programmerare är könsmogna eller att de på annat vis kan tänkas komma i kontakt med barn som står i begrepp att somna utan att själva önska det. Om man ansvarar över just ett sådant barn kan min metod komma till användning.
Faktum är att vi programmerare, datakonsulter i synnerhet, förmodligen, mot mina tidigare fördomar, är väl rustade för att skaffa barn. Ett spädbarn, har jag märkt, har flera likheter med beställare av mjukvara. De är otydliga med de specifika kraven. De skriker och gråter vid felaktig eller utebliven leverans. De kan ofta blidkas med något helt orelaterad detalj och bortse från helheten. De vill gärna bete sig agilt genom att alltid övervaka processen. Till beställares försvar kan nog även vi leverantörer kan passas in i jämförelsen då en nybliven förälder är ganska handfallen i sin omvårdnad av barnet.
Skämt åsido har jag alltså kommit fram till en metod för att få min son Ture att somna. Upprinnelsen till idén var att jag läste i boken "Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexeus. I den boken beskriver Fexeus hur viktigt det är att mentalt synkronisera sig med en personen vars tankar man vill påverka. En person i panik måste man tala starkt och häftigt med för att sedan kunna lugna ner densamme.
Jag har tagit Fexeus metod och lagt till en lite mer musikalisk prägel. Turligtvis är jag väldigt fascinerad av polyrytmer och lyssnar mycket på Steve Reich i vars musik man ofta hittar en massa rytmer som drar i varandra. Efter att lyssnat på Reichs musik slog det mig att Ture har en mängd olika rytmer då han ska somna men inte riktigt vill. T.ex. andning, gråt och sprattel. Då jag håller Ture i famnen söker jag avgöra vilken av dessa rytmer som är tydligast. Om han t.ex. gråter vyssar jag honom i den takten (eller halv- eller dubbeltakt om det är bekvämare). Sedan sänker jag gradvis min vyssningstakt och även intensiteten på mitt vyssande. Om man gör detta långsamt nog följer Tures gråt med och avtar även den i intensitet.
Av och till märker Ture att han lurats till lugn och börjar andas häftigare eller börjar gråta snabbare. Då anpassar jag min vyssning till Tures rytm för att sedan återigen sänka den gradvis.
Då vyssningen klingat av har Ture somnat. Inte nog med det; jag brukar efteråt känna mig lugn och harmonisk och nattningen, som ibland kan målas upp som en kamp, kan i detta fall beskrivas som en liten gemensam konsert. På sätt och vis är ju ritualen litet av ett musikaliskt utbyte. En öm tapto.